Den som insjuknar i anorexia nervosa i tonåren, kan få leva med sviterna av sjukdomen längre fram i livet.
Det visar studier som forskare i Lund och Göteborg gjort och som publicerats i British Journal of Psychiatry och International Journal of Eating Disorders.


– Man blir av med sin anorexia men man har i många fall fortsatt svårt att ha ett avspänt förhållande till mat och vikt, säger Maria Råstam, professor i barn- och ungdomspsykiatri vid Institutionen för kliniska vetenskaper i Lund.

Maria Råstam har, i samarbete med bland annat docent Elisabet Wentz vid Göteborgs universitet, sedan 1985 följt 51 individer som drabbades av tonårsanorexia innan de fyllt 18 år, 48 kvinnor och tre män. Parallellt har forskarna följt en lika stor grupp med friska individer som jämförelse.

– Ungdomarna med anorexia var i genomsnitt 16 år när jag träffade dem första gången. Vi följde dem sedan genom gymnasietiden tills de fyllt 19 år. Därefter har vi haft tre återträffar. Sista gången när de i genomsnitt var 32 år.

– Vår senaste studie visar att de flesta är fria från ätstörningar, men de har svårt att koppla av i samband med mat och vikt och en fjärdedel av dem kan inte arbeta på grund av ätstörningar eller andra psykiska besvär.

Sämst har det gått för dem som blev sjuka innan tonåren eller som har problem med tvång och att skaffa vänner, riskfaktorer för att drabbas av tonårsanorexia.

– De som blev sjuka i anorexia redan i 10-12 årsåldern eller som barn hade en tvångsmässig personlighet, eller i en del fall till och med autistiska drag. För dem har det gått sämre, säger Maria Råstam. 
De flesta i gruppen har inte vårdats inneliggande för sin anorexia och 25 procent har aldrig sökt vård över huvud taget. De har i tonåren ”bara” haft kontakt med skolsköterskan. 

– Det kan förklara att gruppen är intakt och inte har drabbats av något dödsfall.

I den senaste studien har de som ingått i den grupp som forskarna följt sedan de insjuknade i tonårsanorexia och även den friska kontrollgruppen, fått genomgå en neuropsykiatrisk och neuropsykologisk undersökning. Intervjuer har gjorts om bland annat ätstörningar, kroppslig hälsa, psykiatriska sjukdomar, personlighet och familj. Man har också tittat på vilka som skaffat barn.


Av 48 kvinnor hade 27 fött barn vid den senaste ”kontrollen”, då kvinnorna i genomsnitt var 32 år. 31 i den friska gruppen hade blivit föräldrar. Av de 27 som fått barn hade tre lidit av ätstörningar under graviditeten. Barnen i ”anorexiagruppen” vägde signifikant lägre vid födseln jämfört med de barn som fötts i kontrollgruppen. Sex kvinnor hade fortsatta ätstörningar vid 32 års ålder. Ingen av dem hade skaffat barn.

– Då det här är den enda studien som under mycket lång tid följt upp en populationsbaserad grupp som får bedömas som representativ för tonårsanorexia, tillsammans med en välmatchad kontrollgrupp som följts på samma sätt, kan den ge oss värdefull kunskap, säger Maria Råstam.

– En viktig slutsats är att det finns en liten men viktig undergrupp på en av sju som också har autismspektrumstörning eftersom det har betydelse för behandling av ätstörningen. För dessa personer behöver behandlingen modifieras med mer pedagogiska inslag och social träning.


Källa: Lunds universitet

Nyttan med Sveriges program för barnvaccinationer är mycket större än riskerna för eventuella biverkningar. Erfarenheter från många länder och den samlade forskningen visar att de sjukdomar som vaccinerna skyddar mot är mycket mer riskfyllda än själva vaccinerna.

Det är vaccinernas förtjänst att nästan ingen längre insjuknar eller dör i smittsamma sjukdomar som förr var vanliga hos både barn och vuxna och som kan ge allvarliga skador. Det visar en kritisk granskning av flera vacciner i dagens vaccinationsprogram för barn. Det är SBU, Statens beredning för medicinsk utvärdering, som står bakom rapporten. SBU har med hjälp av ledande experter systematiskt sökt, analyserat och sammanställt forskningsresultat på området – en av de första översikterna i sitt slag.

Föräldrar avstår ibland från att låta sina barn få de vacciner som erbjuds i det allmänna vaccinationsprogrammet. Men den samlade forskningen och erfarenheten av dessa vacciner från flera länder visar att:

• Kombinerad vaccination mot mässling, påssjuka och röda hund skyddar mot dessa sjukdomar och mot de allvarliga följdproblem som de kan ge. Feber är dock en vanlig biverkan, och risken för feberkramper ökar under de två första veckorna efter vaccinationen. Men vaccination ökar inte risken för autism, epilepsi, diabetes typ 1 eller allvarliga infektioner som kräver sjukhusvård.

• Allmän vaccination mot kikhosta – en mycket smittsam infektion som kan bli långdragen och få allvarliga följder – skyddar barn från att insjukna och gör att färre behöver vårdas på sjukhus. Skyddet varar minst fem år efter tre eller fyra doser. Den samlade forskningen tyder inte på att vaccinet skulle orsaka allvarliga biverkningar.

• Vaccination mot bakterien Haemophilus influenzae typ b (Hib) ger ett effektivt skydd, och det vetenskapliga stödet för detta är starkt. Skyddet varar minst 3–5 år. Hib-infektioner kan vara allvarliga, och inga data tyder på att Hib-vaccin skulle ge allvarliga biverkningar.

• Vaccination mot hepatit B (som bara erbjuds vissa barn) skyddar effektivt mot den infektion som kan skada levern. I mycket sällsynta fall kan vaccinet ge en allvarlig överkänslighetsreaktion. Det finns inte tillräckligt med vetenskapligt underlag för att vare sig utesluta eller bekräfta att hepatit B-vaccin skulle kunna ge multipel skleros (MS), men de data som finns idag talar sammantaget mot ett orsakssamband. Det finns inget som tyder på att vaccinet ger andra allvarliga biverkningar.

• Vaccination mot tuberkulos (som bara erbjuds vissa barn) kort efter nyföddhetsperioden skyddar tre av fyra barn mot olika former av tuberkulos, åtminstone under de fem första åren. Spridd tuberkulos är en livsfarlig men ytterst sällsynt biverkan av vaccinationen. Den förekommer hos kanske 1 barn av 100 000 vaccinerade, och drabbar framför allt barn med en sällsynt genetisk immunbristsjukdom, som också ökar risken för andra sjukdomar. För att hinna upptäcka immunbristsjukdomen rekommenderas det numera i Sverige att vaccination mot tuberkulos ges först efter 6 månaders ålder, inte till helt nyfödda.

De allmänna barnvaccinationer som inte ingår i SBU:s granskning gäller vaccin mot difteri, stelkramp, polio och pneumokockinfektion. Influensavaccin, som bara ges till vissa barn, ingår inte heller.
Källa: SBU

Barn som lever med en ensamstående förälder löper ökad risk för psykiska problem jämfört med barn som bor tillsammans med båda föräldrarna. Det visar en forskningsgenomgång som Statens folkhälsoinstitut har gjort.
I de flesta länder klarar sig barn som lever med en ensamstående förälder betydligt sämre än barn som växer upp med två föräldrar. Förklaringen är ofta att en ensamstående förälder hamnar i en ekonomiskt utsatt situation. I Sverige är välfärdsystemet, internationellt sett, mycket väl utvecklat. Därför skulle man kunna vänta sig att barn till ensamstående föräldrar klarar sig ungefär lika bra som andra barn.
Men en aktuell forskningsöversikt visar att barn som växer upp med en ensamstående förälder i Sverige löper omkring 50 procent högre risk att drabbas av psykiska problem. Studier visar även på ökade risker för andra typer av problem, däribland självmordsförsök, alkohol- och drogrelaterad sjukdom samt fosterhemsplacering.
- Det verkar med andra ord inte bara vara tillräckligt att kompensera med väl utbyggda välfärdssystem, säger Sven Bremberg, avdelningschef vid Statens folkhälsoinstitut.
Annan forskning visar att barn behöver flera vuxna. De flesta familjer startar med två föräldrar. Om det går att förebygga separationer skulle färre barn växa upp med en förälder. Här spelar familjerådgivningen och övriga insatser som uppmuntrar samspel mellan barn och andra vuxna en viktig roll.
- Konflikter i familjen påverkar barnens hälsa, kanske mer än själva ensamföräldraskapet i sig, fortsätter Sven Bremberg. Därför är det viktigt att förebygga konflikter mellan föräldrar och samboende vuxna.
Konfliktförebyggande metoder har visat sig ha positiva effekter för barnen. En metod som används i Sverige är PREP (Prevention and Relationship Enhancement Program). Utöver detta så är förskola, skola och fritidsverksamhet av stor betydelse eftersom de har möjlighet att nå alla barn också de som saknar tillgång till flera engagerade vuxna hemma.
I Sverige lever ungefär vart femte barn i åldern 0-17 år med en ensamstående förälder. Det motsvarar närmare 400 000 barn.
Källa: Statens Folkhälsoinstitut

Den aggressiva cancerformen neuroblastom hos barn har studerats i en avhandling som läggs fram vid Uppsala universitet den 27 februari 2009. Förhoppningen är att resultaten kan ligga till grund för nya kliniska prövningar och nya behandlingsmetoder för att i framtiden kunna ge de drabbade barnen en bättre prognos.
Neuroblastom är en aggressiv cancerform hos barn som bildar metastaser (dottersvulster) och som ger de insjuknade barnen en dålig prognos.
- Mindre än 30 % av alla barn med aggressiv neuroblastom överlever, trots intensiv behandling. Därför är det av klinisk relevans att hitta nya behandlingsstrategier, säger Dieter Fuchs.
Att hämma nybildning av blodkärl är en strategi. En tumör måste bilda nya blodkärl, så kallad angiogenes, för att få syre och näring och för att kunna växa och sprida sig. Genom att blockera denna process förstörs de outvecklade kärl som är beroende av en konstant försörjning av tillväxtfaktorer, som exempelvis VEGF (Vascular Endothelial Growth Factor).
- Vi visar att angiogenes och tillväxten av aggressivt neuroblastom kan bromsas genom att hämma VEGF i en djurmodell för neuroblastom, säger Dieter Fuchs.
Behandlingen har testats i befintliga djurmodeller, samtidigt som en ny djurmodell har utvecklats. Denna liknar den kliniska bilden vid aggressiv neuroblastom – tumören utgår från binjuren och sprider sig sedan till levern och benmärgen. Tumörens förmåga att sprida sig minskade när vi hämmade flera angiogena tillväxtfaktorer samtidigt, säger Dieter Fuchs. För att utvärdera behandlingens effekt användes ultraljudsundersökningar, vilket är både en snabb och smärtfri undersökningsform.
- Vi visar också att cytostatika kan hämma angiogenes om det ges kontinuerligt i låga doser. Cytostatika GMX1778 hade en effekt på angiogenes, och var direkt toxiskt för tumörcellerna och minskade tumörspridningen, utan att orsaka biverkningar, säger Dieter Fuchs.
Förhoppningen är att hitta nya behandlingsstrategier för att ge barn med aggressivt neuroblastom en bättre prognos.

Källa: Uppsala universitet

Young women who develop breast cancer during their pregnancy, or who are diagnosed within one year of their pregnancy, have no difference in rates of local recurrence, distant metastases and overall survival compared to other young women with the disease, according to researchers at The University of Texas M. D. Anderson Cancer Center. Cancer, 15-Mar-2009