Utsatta barn utvisas med våldsamma föräldrar

I november är det 30 år sedan Barnkonventionen antogs av FN:s generalförsamling, ändå kan barn som utsätts för vanvård och/eller våld i hemmet i Sverige fortfarande utvisas tillsammans med sina våldsamma föräldrar. Detta trots att Barnkonventionen gäller alla barn som befinner sig i Sverige. Asylsökande barn är inget undantag. Nu har Rädda Barnens Ungdomsförbund och Röda Korsets Ungdomsförbund gått ihop för att kämpa för denna utsatta grupp.

 

– Vi vill se en ändring i utlänningslagen så att de här barnen kan garanteras skydd från våld, säger Vendela Carlfjord, förbundsordförande för Rädda Barnens Ungdomsförbund.

Under de senaste åren har flera fall med barn som utvisas tillsammans med våldsamma föräldrar uppmärksammats. Det handlar om barn som placerats i fosterhem på grund av våld från föräldrarna och som sedan utvisas tillsammans med föräldrarna, barn där Socialtjänsten underkänt föräldrarnas förmåga att ta hand om barnen och konstaterat att de utsätts för våld – för att sedan utvisas tillsammans.

30 år efter att Barnkonventionen blev till, 40 år sedan barnaga förbjöds i Sverige och med knappt två månader kvar tills Barnkonventionen blir lag i Sverige utvisas barn tillsammans med sina förövare. Till stöd för dessa barns bästa har Rädda Barnens Ungdomsförbund och Röda Korsets Ungdomsförbund gått samman i ett upprop för att stoppa dessa utvisningar. Förbunden representerar 12 500 barn och unga i Sverige.

Med tanke på den allvarliga situationen uttalar sig de två ungdomsförbundet tillsammans: varje barn som tas från en trygg familjemiljö i syfte att utvisas tillsammans med sina förövare får sina rättigheter kränkta av Sverige som konventionsstat.

– Barnets rätt att inte utsättas för våld måste gå före statens intresse av att föra en reglerad invandring, säger Vera Carlbaum-Wrennmark, förbundsordförande för Röda Korsets Ungdomsförbund.

Röda Korsets Ungdomsförbund och Rädda Barnens Ungdomsförbund ser ett behov av att Barnkonventionsutredningen belyser hur denna bestämmelse i utlänningslagen inte är förenlig med Barnkonventionen. Förbunden vill också att den parlamentariskt sammansatta kommitté, som regeringen planerar att tillsätta, ska ta denna grupp av barn i beaktning när de ser över utlänningslagen. Till stöd för uppropet har förbunden startat en namninsamling så att barnets rätt att skyddas från våld kan gälla alla barn.

Källa: Rädda Barnen

Växelvis boende funkar bra när barnen har en nära relation till båda föräldrarna

Att bo växelvis hos separerade föräldrar fungerar som bäst om barnet har inflytande över sin boendeform och har goda och nära relationer med var och en av föräldrarna. En ny avhandling från Göteborgs universitet identifierar flera områden som har betydelse för hur barn och unga upplever sin familjemodell. 

– Många av barnen som deltog i studien hade en stark längtan att dela vardagslivet med båda föräldrarna – men bara om de hade en nära och god relation med var och en av dem. Om relationen till någon av dem var dålig försvann incitamentet till att bo växelvis, säger Rakel Berman, avhandlingens författare och fil.dr. i socialt arbete vid Göteborgs universitet.

Hon har intervjuat 20 barn och unga i åldrarna 9–17 om hur det är att bo växelvis hos separerade föräldrar. Växelvis boende kan se ut på många olika sätt men innebär att barnet delar sin tid lika mellan två föräldrahem. Boendeformen har ökat kraftigt i Sverige sedan början av 80-talet och idag bor vart tionde svenskt barn mellan 12–15 år växelvis hos båda föräldrar. Jämställdhet mellan könen, förändrade faderskapsideal, kvinnors ökade deltagande i arbetslivet och nya perspektiv på barns bästa är några av de samhälleliga processer som ligger bakom utvecklingen.

Studiens resultat visar att det var viktigt för barnen att bli lyssnade till och ha möjlighet att säga sitt när det gällde olika beslut kring hur växelboendet anordnades. Graden av inflytande som barnet fick över sin vardag och boendeform var avhängig föräldrarnas lyhördhet inför barnets skiftande behov.

–  Djupa konflikter mellan föräldrarna resulterade inte enbart i en press för barnet, utan också i rigida boendearrangemang där föräldrarna inte tog hänsyn till barnets behov och önskemål, säger Rakel Berman.

Enligt Statistiska Centralbyrån (SCB) har en fjärdedel av alla svenska barn föräldrar som separerat och skilsmässofrekvensen skiljer sig åt beroende på barnets ålder. Fler föräldrar separerar ju äldre barnet är och bland alla 1-åringar i Sverige är det 9 procent som har särlevande föräldrar. Motsvarande siffra bland 17-åringarna är 41 procent.

– Tidigare har många utgått ifrån att barn och föräldrar behöver bo tillsammans på heltid för att behålla en nära relation men så behöver det inte vara. Flera deltagare i studien uppgav att de tillbringar mer tid med sina föräldrar nu efter separationen och att detta var något positivt. De reflekterade mer kring familjerelationer och tog inte varandra förgivet.

Praktiska omständigheter som förflyttningar mellan hemmen och närhet till skola och kompisar hade också stor betydelse för hur det växelvisa boendet upplevdes. Om de praktiska sidorna upplevdes alltför ansträngande fanns det risk att dessa överskuggade övriga positiva erfarenheter.

– Vardagslivet med växelvis boende omfattar många sidor, positiva såväl som negativa. Hur barnen upplever utformningen av växelboendet förändras dessutom ofta över tid.

Avhandlingens titel: Barns röster om växelvis boende. Vardagsliv, familjepraktiker och nära relationer. Avhandlingen i fulltext hämtas via GUPEA: http://hdl.handle.net/2077/61729

Källa: Göteborgs Universitet

Lagen firar 40 år – men våld mot barn fortsätter

För 40 år sedan blev Sverige första landet i världen att förbjuda våld mot barn i uppfostringssyfte. Det var den allra första frågan Bris drev och skapade opinion kring. Men trots antiagalagens stora genomslag utsätts barn fortfarande för våld från vuxna.

I mars 1971 blev en treårig flicka misshandlad till döds av sin styvpappa i en förort utanför Stockholm. Det blev ett uppmärksammat fall eftersom många hade känt till hur barnet hade det, men ingen hade ingripit. Som en direkt följd av den händelsen startades Bris – Barnens rätt i samhället, 1971 av barnboksförfattaren Gunnel Linde och journalisten Berit Hedeby. Det första målet för Bris arbete var att Sverige skulle få ett förbud mot barnaga, vilket blev verklighet 1979 då våld mot barn kriminaliserades genom det vi idag kallar för antiagalagen.

När förbudet kom uppfattades det av många som ganska verklighetsfrånvänt. Lagen mötte stort motstånd både bland folk och från omvärlden. Många menade att staten inte kunde styra vad som sker i hemmet och att våld mot barn är en privat angelägenhet. Men den svenska lagen fick snabbt en stark normerande effekt för människors attityd och inställning till kroppslig bestraffning av barn. Idag tycker mycket få, både vuxna och barn, att våld som bestraffning kan motiveras. Det visar vilket oerhört kraftfullt verktyg lagen kan vara för hur vi agerar och beter oss gentemot varandra.

Sverige var först i världen med en sådan lag och det dröjde nästan ett decennium innan nästa land införde en liknande lag. Det är värt att uppmärksamma framgångarna av att Sverige fick ett förbud mot barnaga för 40 år sen, men det går inte fira fullt ut. För samtidigt vet vi att allt för många barn fortfarande utsätts för våld från vuxna. Våld, övergrepp och kränkningar är några av de vanligaste ämnena som barn söker stöd för hos Bris kuratorer, och en fråga Bris fortfarande ofta får – såväl från barn som från vuxna – är ”räknas det här som våld?”. Det visar med all tydlighet att vi behöver fortsätta belysa barns utsatthet för våld i dag i Sverige och fortsätta prata om de livslånga konsekvenserna av att utsättas för våld.

Om 6 månader blir FN:s konvention om barnets mänskliga rättigheter svensk lag. I barnkonventionen finns en bredare definition av våld mot barn än vad som idag är straffbart enligt svensk lag. Enligt barnkonventionen har barnet rätt att slippa alla former av våld, som psykiskt våld, att bevittna våld och att bli ignorerad, försummad och hotad. Bris förhoppning är att barnkonventionslagen tar oss ett steg framåt i förståelsen av vad våld kan vara och vad barnet har rätt att slippa utstå och bevittna.

Jag hoppas att barnkonventionen som svensk lag kommer ha samma normerande effekt som antiagalagen haft, vad gäller hur vi ser på barnet som en rättighetsbärare. Det är vår, vuxenvärldens, ansvar och skyldighet att se till att barnets rättigheter inte bara är något som står i ett papper och se till att varje barn får en ärlig chans att slippa det våld som den har rätt att leva fritt från. Men det kräver en kraftsamling av oss vuxna. Inga barn har tid att vänta. Vi måste börja nu.

Magnus Jägerskog, generalsekreterare Bris

Hur påverkar tvångsomhändertagande familjerelationer?

Vad händer med ungdomars familjerelationer när de blir placerade på särskilda ungdomshem? Sofia Enell, lektor i socialt arbete vid Hälsohögskolan, har fått nästan 2,5 miljoner kronor från Forte för att studera just detta.

Projektet ”Att (åter)skapa familj. En studie av familjeskapande praktiker för unga vuxna efter placering i särskilt ungdomshem.” beräknas starta 1 januari 2018 och pågå i tre år. Sofia Enell ska ta reda på vad som händer med familjerelationerna när en ung människa blivit placerad på ett särskilt ungdomshem. Dessa institutioner är svensk samhällsvårds mest ingripande vårdform och vardagen för ungdomar som placeras här skiljer sig markant från andra ungas vardag.

– Jag vill undersöka vad som blev viktigt för ungdomarna efter placeringen, säger Sofia Enell. Hur gjorde de med sina familjerelationer när de blev tvångsomhändertagna? Vad hände med familjerelationerna under placeringen och efteråt, det vill säga – hur skapar och återskapar de unga sina familjerelationer och vad kan ha främjat och hindrat dessa?

Studien är angelägen då tiden efter placering har visat sig vara sårbar; unga som lämnar samhällsvården saknar ofta stöd och resurser som andra jämnåriga har. Studiens relevans ligger också i att samhället har, genom placering på institution, tagit ett särskilt ansvar för dessa barn och unga.

– Kunskapen inom detta är begränsad, studien kan därför ge oss viktig kunskap om hur vi bättre kan ge stöd i livet efter, men också under, samhällsvården. Förhoppningsvis kommer vi att kunna få en mer nyanserad förståelse av institutionsvårdens betydelse för familjerelationer samt hur de unga själva, men också hur deras familjemedlemmar ser på familj, säger Sofia Enell.

Sofia Enell är lektor vid avdelningen för socialt arbete på Hälsohögskolan. Under tre år kommer hon sammanlagt få nästan 2,5 miljoner kronor för studien. Studien är en del i ett longitudinellt projekt där den framtida planen är att fortsätta följa de unga vuxna i deras vuxenliv och eget familjeskapande.

Källa: Jönköping University

Kuratorer ska stötta föräldrar att prata med barnen om sin sjukdom

Att ha en förälder med allvarlig fysisk sjukdom påverkar ett barns livssituation på många sätt. Nu ska kuratorer på Akademiska sjukhuset utbildas i en strukturerad metod om hur man pratar med barnen som ett led i behandlingsprocessen och stöttar patienterna i föräldraskapet för att förebygga problem.

– Främsta syftet med utbildningen är att i samarbete med föräldrarna stödja barnens utveckling och förebygga problem. Det handlar både om att ge föräldrarna strategier i föräldraskapet och att uppmärksamma barnens behov mera så att de får rätt insatser, säger Andreas Torsman, kurator och ansvarig för utbildningssatsningen.

Eftersom kuratorer på Akademiska sjukhuset arbetar inom hela den somatiska vården menar han att utbildningen kan komma många patienter och familjer till del. Kuratorerna har redan god kunskap när det gäller barn som anhöriga, men denna utbildning formaliserar stödet på ett nytt sätt.

Metoden ”Föra barnen på tal” har utvecklats i Finland och användes ursprungligen som stöd till föräldrar med psykiska problem inom öppen- och slutenvård, primärvård och psykiatri. Idag är metoden anpassad till att även stötta föräldrar som har en fysisk sjukdom.

Andreas Torsman betonar att metoden tar fasta på att främja hälsa och förebygga problem:

– Det handlar mycket om att stödja föräldraskapet och barnens utveckling genom att betona skyddande faktorer såsom en öppen kommunikation och om att se styrkor och möjligheter. Även barnens och familjens sårbarhet tas upp på ett konstruktivt sätt.

Utbildningen ges inom verksamhetsområde paramedicin under hösten och omfattar flertalet kuratorer, totalt 25 personer. Den ges under 1,5 dag med självstudier emellan. Praktiska samtalsövningar är en viktig del i utbildningen.

Källa: Akademiska sjukhuset

Dubbelt så vanligt med förlossningsrädsla bland utlandsfödda kvinnor

Förlossningsrädsla är vanligt bland kvinnor och förekommer hos 8-23 procent under graviditet och barnafödande. Fem procent av kvinnorna har svår förlossningsrädsla. I en ny studie från Uppsala universitet visar Elin Ternström att det är dubbelt så vanligt med förlossningsrädsla bland utlandsfödda kvinnor jämfört med kvinnor födda i Sverige.

Utlandsfödda kvinnor har tidigare pekats ut som en riskgrupp för att utveckla förlossningsrädsla. Trots det har inga studier gjorts i Sverige där alla kvinnor, oavsett språk, tillfrågas om sin rädsla inför förlossningen.

I ett projekt om förlossningsrädsla har 606 kvinnor från 53 olika länder besvarat frågeformulär om förlossningsrädsla. Frågeformuläret fanns tillgängligt på de nio vanligaste språken i Uppsala: svenska, engelska, arabiska, persiska, polska, somali, sorani, spanska och thai.

Resultatet visade att 18 procent av de svenskfödda och 37 procent av de utlandsfödda kvinnorna hade förlossningsrädsla. Det innebär att det är mer än dubbelt så vanligt med förlossningsrädsla bland utlandsfödda kvinnor jämfört med svenskfödda kvinnor. Förlossningsrädsla var även vanligare bland förstföderskor jämfört med flerföderskor.

– Resultaten visar att barnmorskan behöver rikta extra uppmärksamhet till utlandsfödda kvinnor angående deras oro och rädsla inför förlossningen och göra en planering för hur förlossningsrädslan kan hanteras. I fortsatta studier kommer vi jämföra två olika metoder för behandling av förlossningsrädsla. Kognitiv beteendeterapi via internet och samtalsstöd med barnmorska, säger Elin Ternström som är doktorand vid institutionen för kvinnor och barns hälsa vid Uppsala universitet.

Källa: Uppsala universitet

Föräldrar till barn med cancer behöver bättre information

Föräldrar till barn som drabbats av cancer känner sig ibland övergivna av sjukvården – men de uppskattar specialanpassade informationsprogram där de kan få svar på sina egna frågor om barnets sjukdom. Det är det viktigaste fyndet i den avhandling som Anders Ringnér försvarar vid Umeå universitet den 31 maj.

Livet som förälder till ett barn som drabbas av cancer präglas av osäkerhet och oro. Trots att information om barnets sjukdom är ett centralt behov, varierar upplevelserna av den information som vården ger. När det fungerar bra känner sig föräldrarna bekräftade som viktiga personer i vården av barnet. I det motsatta fallet känner de sig som objudna gäster.

För att lösa problemet med bristfällig information utvecklade Anders Ringnér ett program med personcentrerad information till föräldrar. En uppföljning visade att föräldrarna hade nytta av och kände stor tillfredsställelse med den information de fick i programmet, där de fick möjlighet att på egen hand diskutera barnets sjukdom och ställa frågor de annars inte skulle ställt.

Däremot gav programmet ingen effekt på föräldrarnas psykosociala välbefinnande, vilket därför behöver studeras ytterligare.

I avhandlingen undersöktes också hur vårdare och föräldrar interagerar med varandra. Det visade sig att vårdarna var barn-, föräldra- eller familjeorienterade, medan föräldrarna blev talespersoner för barnet, observatörer eller familjemedlemmar. Olika kombinationer av dessa repertoarer påverkade interaktionen. Det var också tydligt att föräldrarna sällan hade möten på egen hand och kunde tala enskilt med vårdarna.

– Det är inte meningen att undanhålla information från det sjuka barnet, men föräldrarna tyngs ibland av frågor som de vill prata om utan att barnet är med, säger Anders Ringnér.

För att förbättra informationen till föräldrarna konstaterar Anders Ringnér att det är avgörande att vårdarna kan bedöma hur mycket och vilken information som ska ges vid varje tillfälle, liksom att inse att föräldrarna kan ha andra informationsbehov än barnet. Vården bör också organiseras så att ansvarsfördelningen mellan olika yrkesgrupper är tydlig samt att möten med föräldrar sker i lugn och ro, vilket inte alltid är fallet.

Den 31 maj försvarar Anders Ringnér, institutionen för omvårdnad, sin avhandling med den svenska titeln Information till föräldrar som har barn med cancer (engelsk titel: Information to parents of children with cancer). Opponent: Professor Karin Enskär, Högskolan i Jönköping.
Disputationen äger rum kl. 09.00 i Vårdvetarhuset, aulan.

Avhandlingen är publicerad elektroniskt, se länk:
http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-68729

Källa: Umeå universitet

 

Var femte småbarnsförälder tycker det är svårt att få i barnet medicin vid sjukdom

Våren är en period då snuva och hosta frodas bland barn. När ens spädbarn blir sjukt tycker var femte småbarnsförälder att det är svårt att få i barnet medicinen. En del är även rädda för att överdosera. Samtidigt är självförtroendet bra – nästan var fjärde småbarnsförälder ser det ändå som en nödvändighet och har inga problem med att ge medicinen. Det visar en undersökning som Kronans Droghandel har gjort i samarbete med Novus som 339 småbarnsföräldrar med barn under ett år har svarat på.

Att vara orolig som nybliven förälder hör nästan till och vårens förkylningar kan skrämma. Undersökningen från Kronans Droghandel visar att en av fyra småbarnsföräldrar (25 procent) ofta är oroliga för att barnet ska bli sjukt och dubbelt så många mammor som pappor oroar sig. Var femte (17 procent) med barn under ett år tycker det är svårt att få i sitt barn medicin när det blir sjukt. 35 procent känner sig även osäkra på medicinens effekt och tolv procent är rädda för att överdosera.

– Undersökningen visar att 37 procent väntar in i det sista med att ge sitt spädbarn medicin, vilketjag tycker låter sunt. Och det är inte så lätt alla gånger. Ett vanligt misstag är att föra in den spetsiga änden först i ändtarmen när man ger barn stolpiller. Det ska vara den trubbiga änden först. Annars åker den lätt ut igen. Fråga gärna oss på apoteken om råd och hjälp. Men viktigast är att dosera efter barnets vikt, säger Carin Svensson, farmacichef på Kronans Droghandel.

35 procent rådfrågar apotekspersonal i samband med inköp och innan de ger sitt barn medicin. Hälften (49 procent) tar hjälp av BVC, men populärast är att ringa Sjukvårdsupplysningen – hela 62 procent gör det.

5 rekommendationer om barn och medicinering:

• När man ger barn stolpiller, som ska föras in i ändtarmen, ska den trubbiga änden föras in först.

• Sätt barnet i 45 graders vinkel vid medicin i vätskeform för att minska risk att sätta i halsen.

• Blanda inte ut flytande medicin. Ge istället ditt barn något gott att dricka efteråt eller ge banan som brukar ta bort medicinsmak

• Flytande medicin ska ges i ena sidan av munnen, nära mitten av tungan.

• Dela medicin som är i tablettform i småbitar och ge den med sked, gärna blandad med litet mat.

Källa: Kronans Droghandel

Föräldrars stress påverkar barnets vikt

En ny avhandling från Uppsala universitet visar att de flesta föräldrar har intentionen att ge sina barn en god livsstil men att de inte alltid når dit. Många föräldrar upplever en stress i sin föräldraroll och önskar olika forum för att kunna ventilera sina funderingar och få stöd: Avhandlingen visar också ett samband mellan föräldrastress och risk för övervikt och undervikt hos barnet.

Under hela förskoleåldern introduceras barnet successivt i familjens mat- och aktivitetsvanor och det är en viktig period för grundläggandet av en hälsosam livsstil. I sin avhandling har Christina Stenhammar studerat föräldrars perspektiv på sina förskolebarns livsstil gällande kost och fysisk aktivitet.

– Genom att få insikt i föräldrars inställning och situation kan vi få en bättre förståelse och ge bättre råd utifrån de olika behoven och därmed skapa positiva förutsättningar för barnens livsstil, säger Christina Stenhammar.

Resultatet pekar på en skillnad mellan föräldrars erfarenhet av och inställning till sina barns måltidsmönster, kostvanor och fysiska aktivitet. Föräldrarnas inställning var att deras barn borde äta regelbundet, hälsosamt och vara fysiskt aktiva, men det var inte så det blev i det verkliga livet. Föräldrar med högre utbildning uppnådde i högre utsträckning sina avsikter när det gällde barnets livsstil.

Många föräldrar upplevde stress i sin föräldraroll och önskade olika forum för att kunna ventilera sina funderingar och få stöd, både i nätverk med andra föräldrar och med professionell vägledning. Intressant är att rapporterad föräldrastress visade samband med ökad risk för övervikt hos barnet. Även ett samband mellan mödrars självrapporterade stress och undervikt hos barnet kunde identifieras. Exakt hur orsakssambandet ser ut går inte att säga utifrån studien. Klart är dock att barns vikt och stress i föräldraskapets olika delar, som sociala kontakter och upplevd förmåga, hänger samman.

Både mammor och pappor ansåg att de var huvudansvariga för sina barns livsstil och de såg sig själva som förebild och vägvisare för sina barn. Det som begränsade eller hindrade föräldrarna från att ge sina barn en hälsosam livsstil var bristande tid och resurser, det stora utbudet av godis, läsk, chips och inte minst stillasittande aktiviteter. Föräldrarna tyckte att media uppmuntrade barns ohälsosamma preferenser.

– Min förhoppning är att förskolan ska kunna användas som en mötesplats för föräldrar och att det ska finnas möjlighet till nätverk där. På så vis skulle föräldrar kunna ventilera sina funderingar och svårigheter med varandra på ett naturligt sätt.  Om det dessutom fanns ett etablerat samarbete mellan förskolan och BVC skulle sjuksköterskan kunna delta i föräldraträffarna och bidra med sin kompetens om barns livsstil, det skulle vara en resurs för pedagogerna, föräldrarna och barnen, säger Christina Stenhammar.

Avhandlingen visar på att barnens hälsosamma livsstil är ett gemensamt ansvar där föräldrar, förskola, tillsynsmyndigheter, BVC och lokalpolitikerna måste var och en ta sitt ansvar. Om de olika systemen motverkar eller inte stödjer varandra blir det mycket svårare att alltid leva efter det mest hälsosamma valet.

Källa: Uppsala Universitet

Rädsla för HIV-stigma orsakar problem för amningsstöd i Sydafrika.

Med rätt information och stöd kring amning skulle man kunna rädda livet på 1.3 miljoner barn per år i de länder som har högst barnadödlighet. I länder som Mexico, Indien och Bangladesh har sådana insatser genomförts med stor framgång. Men i Sydafrika bidrar rädsla för HIV -stigmatisering till att kvinnor inte följer de amningsråd de får. Det visar en ny avhandling från Uppsala universitet.

Exklusiv amning under ett barns första sex månader, ger ett unikt skydd mot smitta.
Exklusiv amning betyder amning utan kosttillskott i form av annan mat, vatten eller modersmjölkersättning. Det skyddar barnet genom att skapa särskilda förutsättningar i tarmfloran som gör att infektioner får det svårt att ta sig igenom tarmväggen. Till och med om modern är smittad av HIV är det bättre att hon ammar exklusivt än att barnet får både bröstmjölk och annan kost. I länder där kvinnor inte har råd att helt utesluta amning och där barn dör i stor utsträckning före fem års ålder finns det därför stora vinster att göra på att få ammande mödrar att förstå detta. 1.3 miljoner dödsfall bland barn, ungefär 13% av de 12 miljoner dödsfall som sker varje år, skulle kunna undvikas.

Amningsstöd i hemmet genom lokalt rekryterade kvinnor, så kallad peer counselling, har varit ett mycket framgångsrikt sätt att få kvinnor att ägna sig åt exklusiv amning i länder som Indien, Bangladesh och Mexico, med sänkt barnadödlighet som resultat. Men i Sydafrika har metoden stött på problem.

Doktoranden Barni Nor från institutionen för kvinnors och barns hälsa vid Uppsala universitet har gjort fältstudier i Sydafrika. Hon har kommit fram till att det fortfarande finns gott om sociala och kulturella barriärer för att kvinnorna där ska lyckas med att exklusivt amma sina barn. En delförklaring är att exklusiv amning i sig är förknippat med stigma kopplat till HIV.
En annan förklaring är att kvinnorna inte förstår budskapet om exklusiv amning. De verkar ha förstått budskapet som att det bara handlar om att man inte ska blanda bröstmjölk och modersmjölksersättning.
–    Man förstår inte att det är lika farligt att blanda amning med annan föda som gröt eller bara vanligt vatten, säger Barni Nor.
Ytterligare ett problem utgörs av formen för rådgivningen och stödet. Kvinnorna litar helt enkelt inte på de lokalt rekryterade kvinnorna utan är oroliga för HIV-stigmatisering som följd av hembesöken.
–    En hypotes vi jobbar utifrån nu är att se om  vi kan komma åt problemet genom att låta kvinnorna vara mer delaktiga i beslutandet om hur stödet ska utformas. Det kan fungera bättre om de själva får välja vilken form av stöd de vill ha, säger Barni Nor.

Källa: Uppsala Universitet