Vilken diagnos du får kan påverkas av var du är född

Etnicitetsforskaren Anna Bredström har lusläst en 1000-sidig manual för psykisk sjukdom, DSM-5, för att undersöka hur den ser på kultur och etnicitet. Hon menar att manualen missar att även västvärlden har en kultur. Denna syn kan riskera att patienter inte bedöms efter samma kriterier.

Om Anna Bredström befinner sig i sitt arbetsrum är inte lätt att avgöra. Glasväggen ut mot korridoren är fulltejpad med bilder som skymmer insynen. I detta försök till avskärmad tillvaro har hon läst en nära 1000-sidig manual för psykiska sjukdomar fram och baklänges.

Det som sysselsatt Bredström i flera år är den nya versionen av DSM, den diagnostiska och statistiska handbok som används världen över för att diagnostisera psykisk sjukdom. Går du till en psykiater i USA är det efter DSM som dina symptom klassificeras. I Sverige används WHO:s koder för statistik och uppföljning, men i den kliniska psykiatrin används i huvudsak DSM eftersom den ger en mer utförlig beskrivning av varje diagnos.

År 2013 utkom en ny version av manualen, ett arbete som pågått under 10 år av hundratals internationella experter. I samband med det ville man ge den, vad man kallade, ”större kulturell känslighet”. Den tidigare versionen, DSM-IV, hade fått kritik för att ”exotifiera”. För en etnicitetsforskare är det naturligtvis intressant. Bredström ville se hur den nya versionen skiljde sig från den tidigare.

– Det här är ett av de mest betydelsefulla dokumenten för att vi ska förstå de här diagnoserna, och för att vi ska kunna jämföra hur olika sjukdomar yttrar sig i olika länder. Jag kunde inte låta bli att ta mig en titt på den, säger hon.

Hon lämnar sitt boktyngda krypin och går korridoren fram till fikarummet.

Inkonsekvent syn

Betydelsen av social och kulturell kontext för ett visst tillstånd är en debatterad fråga inom psykiatrin. Bredströms forskning har visat att manualen är inkonsekvent i sin syn på hur stor betydelse den omgivande kontexten har för att sätta en diagnos. Eftersom det inte går att ta ett blodprov för att visa hur en patient mår psykiskt krävs i viss mån att symptomen sätts i ett sammanhang, för att förstå varför patienten mår som den gör.

– I manualen ges omgivningen större betydelse för vissa patienter – de som inte är födda i västvärlden. Detta kan innebära att en latinamerikan som går till en psykiater i USA, bedöms den på andra grunder än den amerikan som är född i landet, säger Bredström.

Man skulle kunna tro att depression eller annan psykisk ohälsa yttrar sig på samma sätt världen över. Men så är det inte. Vissa av de symptom vi känner av, är bundna till den kultur vi vuxit upp i. Panikångest exempelvis kan uttryckas på olika sätt. Patienter i Sverige beskriver ofta att panikångest innebär bröstsmärta och andnöd, medan ångest för patienter i andra delar av världen även kan innebära tinnitus, huvudvärk och okontrollerat skrikande.

– Manualen beskriver de symptom som västvärlden upplever som de ”riktiga” symptomen på ångest. Det symptom andra kulturer upplever beskrivs i ett stycke under och kallas för ”kulturspecifika symptom”. Manualen bortser från att även vi i västvärlden har en kultur, säger Bredström.

Etnicitet som skiljelinje

De senast åren har psykiatrin lagt mer och mer vikt vid att studeras människans tankar, känslor och beteende utifrån ett perspektiv där biologiska mekanismer och aktivitet i hjärnan är centrala aspekter.

När DSM skulle revideras ville man i större utsträckning anpassa den till detta synsätt.

– Men hur går detta mer biologistiska sätt att se på människan ihop med hur synen på kultur påverkar oss? Manualen går alltså i riktning åt det så kallade biopsykiatriska hållet, förutom när det kommer till etnicitet.

Hon menar att etnicitet blir en skiljelinje inom psykiatrin – och för patienterna.

– Man har hörsammat kritiken och gjort vissa förbättringar. Men, manualen utgår fortfarande från att det västerländska är norm och att kultur finns överallt förutom där. Då riskerar man att patienter inte bedöms på samma kriterier.

Artikeln:

Culture and Context in Mental Health Diagnosing: Scrutinizing the DSM-5 Revision, Bredström, A. (2017) Journal of Medical Humanities.

Andelen ensamkommande flickor och yngre barn ökar

En allt större andel av de ensamkommande barn som söker asyl i Sverige är flickor och yngre barn. Socialstyrelsens analys visar att kommunerna behöver utveckla sitt mottagande av dem. Många befinner sig i en utsatt situation – flera av flickorna är redan gifta, har egna barn och placeras hos familjer som inte alltid utreds som andra familjehem.

Andelen flickor bland de ensamkommande barnen har ökat från 16 procent 2012 till 23 procent de fem första månaderna 2017, enligt nationell statistik. Bland barnen under 13 år är 33 procent flickor. För att ta reda på mer om deras situation har Socialstyrelsen intervjuat företrädare för 74 kommuner och stadsdelar som tagit emot minst tre flickor under 2016.

– Kommunerna uppger att det är svårt att hitta passande boenden för de ensamkommande flickorna. Mottagandet har på många håll utformats främst för pojkar, med särskilda HVB och anpassade fritidsaktiviteter. Analysen visar att socialtjänsten behöver uppmärksamma flickornas situation mer, säger Elisabet Svedberg, utredare på Socialstyrelsen kunskapscentrum för ensamkommande barn.

Speciellt komplicerat kan det vara att hitta lösningar för de flickor som är gifta och har egna barn. De intervjuade kommunerna ansvarar för 905 flickor och 41 av dem uppges vara gifta. 53 av flickorna, 7 procent, har ett eller flera barn. Det är en hög andel jämfört med rikssnittet på 0,1 procent för flickor 13–17 år . Föräldraledighet anges av flera kommuner som skäl när flickorna inte går i skolan, vilket är fallet för 3 procent av de 905 flickorna.

Placeras ofta i nätverkshem
Andelen barn under 13 år har legat på 11 procent sedan 2013, med undantag för 2015 då andelen var 7 procent. Under de första fem månaderna 2017 har andelen ökat till 15 procent. En majoritet av både flickorna och de yngre barnen placeras i så kallade nätverkshem, där de bor tillsammans med släktingar eller andra vuxna som de redan känner.

– Många gånger kan det vara tryggt för barnet att bo hos någon som hen redan känner. Men det finns också risk för att barnet isoleras eller får svårt att integreras i samhället, särskilt när familjen själv är asylsökande. Varje hem måste utredas noga för att socialtjänsten ska kunna säkerställa att familjen kan tillgodose barnets behov och rättigheter, säger Petra Rinman, enhetschef för kunskapscentrumet.

Kravet på utredning inför placering gäller alla hem. Närmare 60 procent av kommunerna svarar att de har utrett alla nätverkshem på samma sätt som övriga familjehem. Några kommuner beskriver att de gör ”light-versioner” när de utreder hem med släktingar eller andra närstående. Språksvårigheter och problem med att göra registerkontroller lyfts fram som förklaringar.

– För många nätverkshem är det självklart att ta hand om ett barn inom släkten, men socialtjänsten lyckas inte alltid förklara vad uppdraget innebär och kan ha svårt att nå fram med stöd, säger Elisabet Svedberg och tillägger:

– I de fallen kan det behövas extra täta uppföljningar av hur barnet har det – om barnet mår bra och utvecklas, går i skolan, integreras och får den vård som behövs. Det yttersta ansvaret för barnet ligger alltid hos socialtjänsten.

Källa: Socialstyrelsen

Barn med invandrarbakgrund har sämre munhälsa

Barn och ungdomar med två utrikesfödda föräldrar har sämre munhälsa jämfört med barn och ungdomar med svensk  bakgrund. Detta visar Brittmarie Jacobsson i en licentiatavhandling vid  Hälsohögskolan i Jönköping.

Brittmaries avhandling hade två syften. Det första var att inhämta kunskap om förekomst av karies och kariesassocierade faktorer hos barn och ungdomar med utländsk bakgrund och jämföra dessa resultat med svenska barn i motsvarande åldersgrupper. Det andra var att jämföra kariesförekomst hos 15-åringar med utländsk bakgrund i förhållande till deras ålder när de kom till Sverige.

– Vid en jämförelse av resultaten  från de så kallade “Jönköpingsundersökningarna” gjorda 1983 och 1993 visade det sig att 15-åringarnas kariesstatus försämrats under 10-årsperioden samt att bakteriebeläggningar  och graden av tandköttsinflammation ökat. Det fanns därför ett stort intresse av att undersöka 15-åringar och deras kost och munhygienvanor för att om möjligt finna orsakerna till dessa försämringar. Eftersom Jönköping vid denna tidpunkt också hade blivit mer mångkulturellt var det intressant att analysera betydelsen av sociodemografiska  faktorer på kariesförekomsten, säger Brittmarie Jacobsson.

År 1993 hade 3- och 5-åriga barn med utländsk bakgrund mer karies jämfört med barn med svensk bakgrund. Tio år senare, visade det sig att alla barn med två utrikes födda föräldrar som deltagit i studien (3-, 5-, 10- och 15-åringar) hade fler kariesangrepp än barn och ungdomar med två svenskfödda föräldrar.

För 10- och 15-åringar med två utrikes födda föräldrar var risken att bli utsatt för karies nästan sex gånger högre jämfört med 10- och 15-åringar med två svenskfödda föräldrar.

– Det som var förvånande var att gapet avseende kariesförekomst mellan barn och ungdomar med utländsk bakgrund jämfört med barn med svensk bakgrund över denna 10-årsperiod hade ökat, säger Brittmarie Jacobsson. Detta trots att 65% av individerna med utländsk bakgrund var födda i Sverige och därmed omfattades av den svenska tandvårdsförsäkringen med fri tandvård upp till 19 års ålder, inklusive förebyggande munhälsovårdsprogram.

Intaget av sockerhaltiga mellanmål var högre hos 15-åringar med utländsk bakgrund än hos 15-åringar med svensk bakgrund. Det var ingen skillnad i kariesförekomst mellan 15-åringar med utländsk bakgrund som hade kommit till Sverige före ett års ålder och 15-åringar med svensk bakgrund. Däremot uppvisade barn som kommit till Sverige efter sju års ålder en kariesförekomst som var två till tre gånger högre än i motsvarande åldersgrupp med svensk bakgrund.

– Barn ”ärver” föräldrars kost och munhygienvanor och dessa vanor finns med även om familjen flyttar till ett annat land. Det borde därför vara högprioriterat att invandrarfamiljer snabbt fångas upp av vårt tandvårdssystem och att det finns kost och munhälsovårdsprogram som involverar både barnen och deras föräldrar, säger Brittmarie Jacobsson.

Källa: Hälsohögskolan i Jönköping